På färjan var det lugnt, väldigt få resenärer till fots, och det verkar som om alla Ukrainare hade fått en hyttplats.
Satt själv och vilade och tittade ut och mediterade. Bredvid satt två damer och en yngre kille, som verkade glada och skrattade. Jag lyssnade och det liknade inte Polska, men så glada är nog inte många Ukrainare numera. Nej, dom kom från Georgien, det land som ligger högst upp på min rese-önskelista sedan länge, men där deras stora Covid-spridning gjorde resan omöjlig i höstas.
Vi pratade om det vanliga, alltså hur man ska få bort en viss herre snabbast möjligt från jordens yta.
Är det något ni undrar över i Sverige frågade jag sedan, och det var hur man snabbast och bäst kom till Stockholm. Och om det gick att betala kontant. Stockholm går ju, men kontant.........................
Så istället sa jag att om ni ordnar en eller två övernattningar och hjälper till om jag har några frågor när jag reser till Georgien i framtiden så fixar jag biljetter med mitt SJ Prio, och ni är framme i morgon bitti i Stockholm.
Vi närmar oss Ystad, och jag går runt och frågar de som ser Ukrainska ut om dom kan engelska och om jag kan hjälpa till med någon fråga så kan dom försöka med mig. Alla ler lite när man frågar i allt elände, men ingen har något speciellt. Jag frågar om man känner någon i Sverige, gör dom inte det så säger jag att de kan koppla av, det väntar folk i terminalen.
Och trion med den lilla hunden hade piggnat till betydligt, och hade även fått tag i sin kontakt i Sverige som väntade.
Och passkontrollen gick bra, för det var ingen!
Och en fantastisk uppslutning från frivilligorganisationerna, Refugees Welcome Sweden och ev. andra, återigen tack till er! Migrationsverket var också där, och med denna relativ lilla samling flyktingar gick det hela snabbt.
Däremot fick jag skämmas som svensk, för att komma i land till terminalen fick man gå och bära väskorna nedför en lång och brant trappa. Det fanns något slags hjälpmedel där man kunde skjutsa väskorna nedför trappan, om man var stark i armarna, som kanske var modern på 50-talet. Ukraina-tanterna med jättebagage hade stått där än om inte jag hade varit med, ingen chans att dom hade klarat trappan. Detta förklarar varför en estländsk herre kom ut ur terminalen i lördags och gallskrek "en sån trappa, jag ska stämma svenska staten! Den är livsfarlig! Jag höll på att slå ihjäl mig"
Jo det stämmer att det finns större problem idag än en trappa, men kan inte Sverige, som borde vara ett högteknologiskt land ordna en hiss och åtminstone närma sig internationell standard, utan istället utsätta besökare till landet för livsfara de första stegen man tar i vårt land.
Jag vinkar adjö till Georgien och trion med hunden och härmed sluta denna resa. Nästa projekt blir ilsken insändare i Ystad Allehanda, och sedan Ukraina-flyktingar i Värmland.
0 kommentar(er)
